Hon har funnits i hela mitt liv.
Hon är den mest charmanta och spirituella person jag känner. Hon har alltid varit nyfiken på det stora och lilla livet. ("Jag ger mig fan på att det är därför hon lever så länge" säger min far.) Hon är humoristisk och kusligt snabbtänkt - den lilla, fina, gamla damen har gång på gång förbluffat mig med sina kvicka infall. Hon är så belevad. Jag har aldrig hört henne höja rösten, aldrig hört henne klaga, aldrig hört henne säga ett ont ord om någon. Min mormor. Född 1908. Hon har levt så länge. Och snart gör hon inte det.
Fram till i julas skötte hon sig helt själv, nittionio år gammal. Sen kom en liten dammöbel - en puff, heter det så? - i vägen för hennes små toffelfötter. Hon berättade efteråt att hon skulle ta ett litet danssteg ("så dumt av mig"). Fallet, lårbenshalsbrottet, avtuppningen, ambulansfärden, operationen, sjukhusvistelsen, komplikationen, Den Stora Tröttheten - var ett faktum. Och nu de sista dagarna har det blivit hastigt sämre.
Jag var och besökte henne igår, tillsammans med min mor. Jag kom dit först. Hon var precis så fågelliknande som jag hade befarat. Jag visste inte ens om hon skulle känna igen mig. Det såg nästan ut som om hon redan hade farit, men hon var kvar. Snabb blick i ögonvrån.
"Det är Rana, mormor!" ropade jag i hennes nästan döva öra. Hon nickade blundande. "Får jag sitta här hos dig? Du kan bara ligga och vila. Får jag hålla så här?" Nick igen. Som att smeka en fågel. Jag höll den lilla smala handen och kämpade med tårarna. Hon försökte säga nåt. "Släpp!" lät det som, vilket gjorde ganska ont i en maktlös dotterdotter. Hon flämtade fram ordet igen. Då hörde jag att ordet hon försökte säga var "trött". Lättnad - hon ville bara förklara för sitt lilla, stora barnbarn varför hon låg där helt utslagen. "Ja, vila du" skrek jag. Sen kom min mor, som var betydligt mer naturlig och glad och vardagligt småpratande än jag.
Mormor var så genomslut att hon domnade bort flera gånger under vårt korta besök. När vi skulle gå, ryckte hon upp sig och vinkade käckt med en hand, som hon knappast orkade lyfta. Och hon, som var så matt att hon nästan inte orkade tala, samlade sina sista krafter och ropade till oss "Tack för besök! Hejhej!".
Jag fulgrinade när vi gick därifrån, men min gamla mormor låg kvar med sin stil, klass och grace. Flaggan i topp, ända till slutet.
-
Min mormor och hennes dotterdotterdotter Surrabutt.
*
Rösta på Rana